Bagaget vi bär på är oändligt tungt. Jag hade just flyttat in i en liten tvåa.Innan bodde jag i en fyra. Väggarna var äggvita och smutsiga. Golvet var klarvitt och fick en känsla att en människa som flyttat ifrån gått igenom något jobbigt. Jag gick upp till övervåningen, där det var nyrenoverat. Väggarna var rena motsatsen mot nedervåningen. Dom var klarvita och golvet var av trä. Jag gick runt i lägenheten. Allt var så tomt. Några flyttlådor och en soffa var allt jag hade med mig. Jag satte mig i soffan och kollade runt. Magen sa till mig att något fattades. Jag gick till köket, men kylskåpet var tomt. Endast en kall kyla kom emot mitt ansikte. Jag stängde och begav mig till Ikea som endast ligger fyra minuter ifrån min lilla lägenhet. Jag gick genom de röda och gula löven. Halsduk samt mössa och handskar behövdes för denna årstid. Jag kom fram till det stora varuhuset med stora gula bokstäverna: IKEA. Jag tog en korg som skulle fyllas med varor till lägenheten och efter det skulle jag fylla mig själv med mat. När jag kom fram till kassan med mina varor, såg jag en bekant man. Jag lade upp mina varor på bandet: Burkar, vattenkanna, två stycken kaffemuggar -båda i matt svart. Tänker vidare på vem det var jag såg, vart känner jag igenom honom ifrån? Kanske ifrån grundskolan? Jag betalade och gick emot: IKEA FOOD Magen kurrade och en pizza som stod på beställningen. Det var lång kö och jag ställde mig bakom en stilig lång man, exakt den mannen som jag sett innan. Jag granskade honom från topp till tå. Han stod och vred och vände sig från sida till sida. Det var när han rullade axlarna framåt, kände jag igen honom. Max från lågstadiet. En rad minnen flög upp i mitt huvud, ett av de minnen som plågat mig i åratals. Jag knackade honom lite lätt på axeln och sade: -hej heter du max? för jag tror jag känner igen dig ifrån lågstadiet -Tjenare! Ja jag heter Max Jag nickade med huvudet , för att han skulle fortsätta -Jag känner inte igen dig. Centralskolan? sa han med en hög och ståtlig röst. -jag heter Stig sa jag. Han stod och granskade mig ett tag innan han ansikte förändrades helt. Han gick ifrån ett stort leende till... jag vet inte, jag kan inte förklara hans ansikte. Det var som om jag nuddade hans själ utan att säga bara mitt namn. Händelsen hade tagit mer på honom än vad det gjort på mig. Han var sorgsen, inte bara sorgsen utan mest sorgsen av smärtan inuti hans bröst. -Skulle en kopp kaffe hemma hos mig vara okej? säger jag -Ja, vi har mycket och prata om svarade han -Vi båda gick ur den långa kön och begav oss istället mot mitt nyblivna hem. Jag skulle väll anta att vi båda just i den stunden behövde tala ut om det. Som varje människa behöver. För vi bär på bagage , våran historia som vi bär med oss.Som tynger ner oss och bödar oss genom vardagen, som att såra någon eller ha blivit utsatt för något. Vi behöver tala ut om det, dela med våra känslor för att kunna förstå den andras. Jag satte fram de nya kaffe kopparna jag köpt och satte på kaffebryggaren. Medans kaffe började sippra ner så gick jag och satt mig i soffan brevid honom. Han sade: -Jag har inga kakor , bara kaffe hoppas det är okej -Det helt okej. En lång tysnad höll rum, tills jag begav mig och hällde upp det rykande varma kaffet i de nya kopparna. Jag bar in dom och sade: - Jag beklagar för det som hände i lågstadiet. Jag vet inte hur jag tänkte, Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Ge tillbaka de 5 kulorna , men även ge dig häften av mina femtio kulor. Han tog en mun av det glö heta kaffet , funderade och gav mig ett svar som var väldigt oförväntat: -Lärde dig en läxa av händelsen? -Ja, klart jag gjorde -Jag kände smärta, för du gjorde så jag aldrig mer kunde spela kula. Men jag vill tacka för denna pratstuden, mycket intressant sa Max och gick långsamt sin väg. Han lät allt bara smälta in, För som sagt hade jag lärt mig något av detta, enligt honom var det viktigaste.

Bagaget vi bär på är oändligt tungt. Jag hade just flyttat in i en liten tvåa.Innan bodde jag i en fyra. Väggarna var äggvita och smutsiga. Golvet var klarvitt och fick en känsla att en människa som flyttat ifrån gått igenom något jobbigt. Jag gick upp till övervåningen, där det var nyrenoverat. Väggarna var rena motsatsen mot nedervåningen. Dom var klarvita och golvet var av trä. Jag gick runt i lägenheten. Allt var så tomt. Några flyttlådor och en soffa var allt jag hade med mig. Jag satte mig i soffan och kollade runt. Magen sa till mig att något fattades. Jag gick till köket, men kylskåpet var tomt. Endast en kall kyla kom emot mitt ansikte. Jag stängde och begav mig till Ikea som endast ligger fyra minuter ifrån min lilla lägenhet. Jag gick genom de röda och gula löven. Halsduk samt mössa och handskar behövdes för denna årstid. Jag kom fram till det stora varuhuset med stora gula bokstäverna: IKEA. Jag tog en korg som skulle fyllas med varor till lägenheten och efter det skulle jag fylla mig själv med mat. När jag kom fram till kassan med mina varor, såg jag en bekant man. Jag lade upp mina varor på bandet: Burkar, vattenkanna, två stycken kaffemuggar -båda i matt svart. Tänker vidare på vem det var jag såg, vart känner jag igenom honom ifrån? Kanske ifrån grundskolan? Jag betalade och gick emot: IKEA FOOD Magen kurrade och en pizza som stod på beställningen. Det var lång kö och jag ställde mig bakom en stilig lång man, exakt den mannen som jag sett innan. Jag granskade honom från topp till tå. Han stod och vred och vände sig från sida till sida. Det var när han rullade axlarna framåt, kände jag igen honom. Max från lågstadiet. En rad minnen flög upp i mitt huvud, ett av de minnen som plågat mig i åratals. Jag knackade honom lite lätt på axeln och sade: -hej heter du max? för jag tror jag känner igen dig ifrån lågstadiet -Tjenare! Ja jag heter Max Jag nickade med huvudet , för att han skulle fortsätta -Jag känner inte igen dig. Centralskolan? sa han med en hög och ståtlig röst.

-jag heter Stig sa jag. Han stod och granskade mig ett tag innan han ansikte förändrades helt. Han gick ifrån ett stort leende till... jag vet inte, jag kan inte förklara hans ansikte. Det var som om jag nuddade hans själ utan att säga bara mitt namn. Händelsen hade tagit mer på honom än vad det gjort på mig.

Han var sorgsen, inte bara sorgsen utan mest sorgsen av smärtan inuti hans bröst.

-Skulle en kopp kaffe hemma hos mig vara okej? säger jag

-Ja, vi har mycket och prata om svarade han

-Vi båda gick ur den långa kön och begav oss istället mot mitt nyblivna hem.

Jag skulle väll anta att vi båda just i den stunden behövde tala ut om det. Som varje människa behöver. För vi bär på bagage , våran historia som vi bär med oss.Som tynger ner oss och bödar oss genom vardagen, som att såra någon eller ha blivit utsatt för något. Vi behöver tala ut om det, dela med våra känslor för att kunna förstå den andras. Jag satte fram de nya kaffe kopparna jag köpt och satte på kaffebryggaren. Medans kaffe började sippra ner så gick jag och satt mig i soffan brevid honom.

Han sade: -Jag har inga kakor , bara kaffe hoppas det är okej

-Det helt okej. En lång tysnad höll rum, tills jag begav mig och hällde upp det rykande varma kaffet i de nya kopparna.

Jag bar in dom och sade:

- Jag beklagar för det som hände i lågstadiet. Jag vet inte hur jag tänkte, Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Ge tillbaka de 5 kulorna , men även ge dig häften av mina femtio kulor. Han tog en mun av det glö heta kaffet , funderade och gav mig ett svar som var väldigt oförväntat:

-Lärde dig en läxa av händelsen?

-Ja, klart jag gjorde

-Jag kände smärta, för du gjorde så jag aldrig mer kunde spela kula,Men jag vill tacka för denna pratstuden, mycket intressant sa Max och gick långsamt sin väg. Han lät allt bara smälta in, För som sagt hade jag lärt mig något av detta, enligt honom var det viktigaste.

Fortsättningen.

Efter att jag ringt så började allt bli bättre.För att återhämta sig ifrån pysikt ohälsa är nog det jobbigaste jag gjort.

Många kvällar med tända ljus över hela mitt rum och djup musik. Bästa jag vet! Lugn musik och skriva av sig på twitter. Många tårar eftersom munnen inte får ut ett ord. eftersom man inte orkar mer , för jag var på botten. 

Jag umgicks med killar som sökte var ute efter sex. killar som ville ha bilder . Jag kunde inte älska mig själv, jag ville höra att någon älskade mig

''-åh vad fin du är''

''-älskar dig sexigaste''

Varför gick jag på det? pysisk ohälsa alltså. jag hörde mina kompisar berätta hur vacker jag är hur fin och söt jag var men jag kunde inte acceptera det. För jag var klassens hora i hemlighet. Ingen visste om mina behov.

Jag tycker inte jag är vacker. Jag står framför speglen , Varför är jag inte vacker?

Varför varför.

Där låg jag. Förtumlad, gråtfäridg när du bara såg mig i ögonen och tog på dina skor. Som om inget har hänt. 

Vad skulle jag göra mer än och bara gå därifrån. Jag vill springa snabbt snabbare än snabbt. Dra därifrån men jag bara tar på mig och går min väg. DU går bakom mig iaktar mig långsamt jag är rädd , jag orkar inte mer. jag vill bara lägga mig ner och dö.

Jag går ner till stranden morgonen efter bara tittar står där och känner vågorna vid mina tår. 

Känner smärtan i kroppen , smärtan som sitter överallt. Inte bara pysisk utan även fysisk. Det var då jag insåg gårdagens händelse,jag var Nykter och lyckligaste flickan i värden , men direkt på 1minut så var allt över. MItt liv var förstört..

cirka två månader efter händelsen väljer jag och anmäla honom.  jag sitter där hos en kompis , det luktar kademumma och  jag hör kaffet rinna igenom. Det var nu det hände då jag skulle ta steget och kunna gå vidare. berätta för honom att jag var bättre än så , mer värd.

-Hej du har kommit polisen svarar en kvinna.

-Hej jag skulle vilja anmäla ett brott.